IamHenriette

Jag befinner mig alltså i Varanasi för tillfället. Det är helt fantastiskt att vara här, men det faktum att det är 45 grader varmt om dagarna förtar liiiiiiiite av glädjen. Det finns ingen luftkonditionering där jag bor, och det är regelbundna strömavbrott vilket gör att inte ens fläktarna fungerar. Det enda som pågår i min hjärna sedan jag kom hit är att försöka hitta ett ställe som är svalt… men det finns inte! Jag har aldrig varit med om något liknande, den här värmen är verkligen på gränsen för vad jag klarar. Svetten rinner konstant. Sedan jag kom hit (i onsdags) har jag nog inte sovit mer än sammanlagt sex timmar… på tre dygn. Det är fullständigt omöjligt att sova i den här värmen. I natt sov jag i princip igenting.

Det är stor skillnad sedan jag var här sist, det märks att folk lämnar stan när värmen kommer. Det är knappt några turister här, och många butiker/restauranger har stängt. Jag har inte ens orkat ta mig längre än ner till Ganges, men det är iofs det enda jag behöver. Sedan jag kom hit har jag mest druckit iskaffe (eller vad som helst som är kallt), hälsat på vänner och bekanta (så kul att se alla igen!), suttit uppe vid Tulsi ghat och spanat ut över Ganga, samt ätit mango (äntligen säsong!). Tyvärr fick jag inte möjlighet att träffa Virendraji, han har redan lämnat stan… det var tråkigt, hade varit så kul att se honom igen. Jag ska försöka ringa istället, men jag har inte riktigt orkat lyfta telefonen i den här värmen. Vill att min hjärna ska funka ordentligt så att jag kan prata enbart hindi när jag ringer honom, men nuförtiden tycks jag bara få ur mig “Mujhe bahut garam lag rahi hai” (=Jag är väldigt varm).

Imorgon sätter jag mig på tåget igen, denna gång mot Delhi. Det är “bara” 12 timmars tågresa den här gången, men jag känner mig fruktansvärt otaggad. Jag är trött på att åka tåg nu. Delhi kommer också att vara outhärdligt varmt, men jag hoppas (och tror) att hotellet har luftkonditionering. Annars kommer jag bli galen.

Och det dumma med att komma tillbaka till Varanasi är ju såklart att jag måste ta farväl en gång till.. som om det inte var jobbigt nog första gången. Även fast värmen dödar mig så känner jag mig så hemma här, är så glad att jag kunde komma tillbaka! Jag har en känsla av att detta inte är sista gången vi ses….

Vaatika café med utsikt över Gangaji

Eller som vi säger på svenska: Imorgon har jag mitt prov.

Detta är alltså slutet på mina hindistudier här i Indien.. sen är jag klar! Jag har tyvärr ingen aning om vad jag ska förvänta mig av provet, jag har frågat 1000ggr (eller iallafall 4) om vad provet ska handla om men har fått väldigt otydliga/olika svar varenda gång. Det enda jag vet är att provet består av en skriftlig och en muntlig del. Vid det här laget känner jag mig ganska självsäker med min hindi, men det stör mig att jag inte har fått klara besked om vad jag bör fokusera på inför provet. Det känns som att hela tiden på skolan har varit väldigt oorganiserad, och jag har egentligen inte lärt mig något utöver det faktum att jag har fått träna mer på saker som jag redan kunde. Så jag fattar liksom inte vad de ska testa mig i… eftersom vi inte har gjort nåt?! Eh..

Jag tror inte att skolan är van vid att hantera studenter som är på en högre nivå (nu låter det kanske lite drygt, men om man jämför med många andra så är jag faktiskt ganska duktig). De vet liksom inte vad de ska erbjuda studenter som redan kan all grammatik som tas upp i deras egna kursbok. Så det enda jag har gjort är i princip att träna konversation, läst böcker/tidningar och de senaste två veckorna även lite extra grammatik. På ett sätt är jag besviken, för det känns som att jag kunde ha lärt mig så mycket mer om de bara hade haft nån slags plan för studenter på min nivå. Å andra sidan så har min hindi utvecklas jättemycket, för jag har tränat väldigt mycket konversation och vid det här laget förstår jag väldigt bra när jag hör någon annan prata. Och jag är väldigt nöjd med lärarna jag har haft, de är verkligen duktiga. Men jag vet inte… det känns ändå lite trist, för jag har lagt ner så himla mycket pengar på det här och det känns inte riktigt som att skolan har engagerat sig så mycket som de lovade i början.

Jag är iallafall väldigt glad över konversationsträningen som jag får med min privatlärare utanför skoltid. De senaste två veckorna har vi träffats varje dag för att bara prata, och jag känner att jag har fått ut så mycket av min tid med henne. Vi pratar om allt mellan himmel och jord, så det känns verkligen inte som att jag har lektion när vi träffas.. Snarare känns det som att träffa en vän! Vi ska ses imorgon bitti igen, sen går jag upp till skolan för att göra det skriftliga provet, sen lunch, sen har jag två lektioner, och efter det mitt muntliga prov.

Så, ja… Önska mig lycka till vetja :)

Hej hopp. Har ingen lust att blogga, men jag känner att det är dags för en uppdatering..

I onsdags blev jag sjuk. Vet inte vad som hände, men jag frös som en galning, mådde illa, hade kramper i magen och var alldeles yr. Dagen efter gick jag ut för att möta min lärare som jag har konversationsträning med (ville ställa in, men kunde inte ringa henne eftersom jag inte hade nån mottagning på mobilen pga allt oväder), och på väg därifrån mådde jag jättedåligt. Allt snurrade och det svartnade för ögonen, var tvungen att sätta mig ner typ var 20e meter för att inte svimma. Fy vad jobbigt det var att gå uppför berget. Väl hemma sov jag resten av dagen. Efter tre dagar med kramp i magen gick jag till en ayurvedisk läkare (som också råkar vara en av lärarna på skolan), han gav mig medicin i pulverform som jag skulle ta i tre dagar. Nu känns det bättre.. har inte ont längre, men magen är fucked up, to say the least.

Små påsar med pulver.. smakar som örtsalt, fast 1000 gånger äckligare

I torsdags var jag och Lacey (en tjej från skolan) bjudna till Phil&Betsy (det amerikanska paret, som jag träffade i kyrkan) på middag. Det var såå trevligt, de hade lagat jättegod mat och vi stannade i flera timmar. Phil jobbar som läkare på sjukhuset här (jo jag vet att jag kunde ha frågat honom om min mage, men det gjorde jag inte) och Betsy hjälper till på apoteket. Jag ville ställa in middagen också (eftersom jag mådde dåligt), men återigen så funkar inte telefoner så bra här! Men det gjorde inget. Jag är glad att jag gick dit iallafall, för vi hade en riktigt trevlig kväll.

Anyway. I fredags flyttade jag. Så. Jävla. Skönt. Packade alla mina grejer och satte mig i en taxi (har så mkt saker!!!!) som körde mig till mitt nya hem; Ivy Bank. Jag trivs jättebra här. Det är rent och fint och duschen funkar och jag har internet och här bor mina vänner som jag brukar umgås med osv osv osv….

Mitt nya hem

I lördags hängde vi nere i Mussoorie hela dagen. Vi tog oss ända ner till Library Bazaar, som ligger en bra promenad bort.. Vi shoppade lite, åt mat, fikade och bara… strosade. En bra lördag, och jag däckade när vi kom tillbaka hem.

Igår (söndag) gick jag och Nicole på en riktig långpromenad bort via Woodstock School (som är en dyr internatskola) till en liten by som heter Jabberket (eller nåt liknande). Vi besökte Flag Hill, som är ett berg med en massa tibetanska böneflaggor, och så ville vi gå till Witches Hill där det ska finnas ett haunted house! Men vi lyckades aldrig hitta det där förbannade huset, och sen började det bli oväder, så vi bestämde oss för att promenera hem igen. Sen ägnade jag eftermiddagen åt att inte plugga.

Och det är i princip vad jag har gjort sedan sist.

Nu börjar nedräkningen mot min hemresa.. Snart är det bara en månad kvar. Har blandade känslor över det, självklart längtar jag hem.. Men jag är fortfarande inte riktigt färdig med Indien. Vid det här laget har jag däremot insett att jag troligtvis aldrig kommer att vara det.

Jag har satt upp vissa delmål på väg mot den 25e maj, då jag tar flyget hem till Sverige:

• Nu på fredag flyttar jag till mitt nya boende. Halle-frickin’-luja. Det kommer bli awesome. Närmare Mussoorie (vilket iofs innebär längre bort från skolan, och en sjujäkla bit att klättra uppför berget.. men nevermind), större rum, wifi, fin trädgård… och förhoppningsvis inget mögel. Sweet.
• 15e maj tar jag tåget till Varanasi <3 Måste fixa boende, har jag tur så kan jag bo på Amar Bhawan. LÄNGTAR!
• 21a maj har jag bokat in mig på tåget till Delhi. Kommer fram 05:10 på morgonen.. Huu! Bokade biljetten igår, och det fanns så många tåg att välja på så jag blev jätteosäker! Måste googla namnet på tåget och kolla så jag inte har bokat in mig på nåt jättesunkigt… Sen ska jag styra upp hotell i Delhi också!
• Och den 25e maj kommer jag hem..! Är ni redo?

Igår hade jag förresten en jättetrevlig heldag nere i Mussoorie tillsammans med Nicole (från Canada) och Rosina (från Italien). Det var välbehövligt! Vi strosade runt i stan, shoppade lite, åt sjukt goda momo’s (tibetanska degknyten) fyllda med spenat och ost (mmhmm), drack kaffe… und so weiter.

Idag ska jag, som sagt, gå till kyrkan. Sen behöver jag internetta lite, sen träffa min privatlärare för konversationsträning.. Och om jag hinner så kanske jag går ner till Landour Bazaar (inte lika långt bort som Mussoorie). Vill sy upp lite kläder, men orkade aldrig kolla på tyg igår. Dessutom kan man köpa riktigt snygga och välgjorda sandaler och kängor gjorda efter egna mått i äkta läder för en liten, liten peng. Jag funderar på att göra ett par Acne pistols-kopior.. men har inte bestämt mig!

Gårdagens Peach Lemon Ice Tea på tibetanska restaurangen... Mmmm gott!

Igår gick jag till kyrkan igen. Det var ju tänkt att det skulle vara min nya söndagsaktivitet, men efter gårdagens gudstjänst kommer jag inte sätta min fot där igen. Jag insåg att det var så långt ifrån allt jag tror på, och jag kom på mig själv med att mest sitta och bli upprörd av vad jag hörde folk säga. En kille stod och pratade om att vi alla är syndare och borde straffas och att vi måste sprida Bibelns budskap till alla andra så att de också kan räddas från att hamna i helvetet. Ehm… ja. Alla får tro vad de vill, jag respekterar det. Men jag kommer inte att gå dit igen.

Det var ju intressant att se iallafall. Det fick mig att uppskatta Svenska Kyrkan desto mer! Nu har jag varit på gudstjänst här 3 ggr, och här är några saker som jag lagt märke till:

• Inga psalmböcker, alla kan alla sånger utantill och sjunger så högt de bara kan.
• Alla har med sin egen Bibel för att noggrant kunna följa vad pastorn säger, gör anteckningar och stryker under sånt som verkar viktigt.
• Besökarna deltar i väldigt hög grad i själva gudstjänsten, typ genom att komma med önskemål om att man ska be för en sjuk familjemedlem eller liknande. Eller som idag, gör ett litet gästspel för att upplysa alla om att de är syndare.
• Jag tänkte även på att det inte fanns något krucifix i kyrkan, men det kanske det inte alltid gör i svenska kyrkor heller..
• Mycket moraliska pekpinnar hit och dit om vad man bör eller inte bör göra för att slippa hamna i helvetet.

Det var ju synd att det blev som det blev. Musiken är verkligen jättefin, och det är roligt att se att alla är så himla engagerade i att sjunga med. Men jag tror att det är bäst för min mentala hälsa om jag håller mig borta. Och så hoppas vi att jag slipper brinna i skärselden för det.

Idag fryser jag ihjäl och känner mig less. Vädret har varit katastrof de senaste dagarna; halv storm, åskväder och kraftigt regn. Det drygaste med det är inte att det är omöjligt att gå ut, utan att det är f**king hopplöst att sitta inne. Varför? Strömavbrott. De senaste kvällarna har det varit helt jävla omöjligt, så fort strömmen går så blir det KOLSVART. Här har man minsann ingen backup (i Varanasi hade de iaf nån typ av batteri så att belysningen fungerade). Eller jo – jag fick ett stearinljus! FML. Igår dog strömmen mitt under middagen, och var borta resten av kvällen. Vad fan gör man under ett strömavbrott? Min dator har inget batteri. Eftersom det är kolsvart (då menar jag verkligen KOLSVART, inte bara ”lite mörkt”) går det inte att plugga eller läsa. Ingen mottagning på mobilen. Finns inget vatten. Kan inte gå ut. Gick och la mig typ kl 20. KUL!

Det tråkigaste igår var att jag hade planerat att gå ner till Mussoorie på kvällen för att träffa Vincent (som jag hade engelskalektioner tillsammans med på skolan i Varanasi) och hans tjej, de var nämligen här över dagen. Men pga ovädret så kunde jag inte ta mig någonstans, det går nämligen inga bussar eller liknande ner till Mussoorie från Landour. Det sög ju.

Till följd av allt regn  så har vädret återigen ändrats till att vara svinkallt och fuktigt. Jag kan inte betona tillräckligt hur f**king smärtsamt det är att ständigt frysa. Jag har på mig typ 23582786 lager kläder och fryser fortfarande ihjäl. Min handduk torkar aldrig. Hur fan står folk ut att bo i hus som inte är uppvärmda?!

Jag hoppas verkligen att det här vädret är högst tillfälligt. Normalt sett börjar monsunperioden i juni, men det har tydligen hänt förut att den har börjat redan i april. Då vet jag fan inte vad jag ska ta mig till.

Anyway. Igår gick jag ner till mitt nya guesthouse (dit jag flyttar 27e april) för att kolla om jag kunde flytta in tidigare, men det var tyvärr fullbokat. Oh well. Det gör inte så mycket, då sparar jag pengar. Men jag är jävligt less på att släpa min dator ner till internetcafét bara för att upptäcka att varken ström eller internet funkar… så det hade ju varit skönt med wifi. Mina MR-studier går ju inte så himla bra just nu eftersom det är svårt att delta i en nätkurs när man aldrig kommer ut på internet.

Bajs. Känner mig less, frustrerad och isolerad från omvärlden. Så himla trist, men det finns fan inget att göra här förutom att plugga eller promenera. Klockan är 11 och jag har redan tagit två promenader. Och pluggat. Har ont i fötterna nu och är trött i huvudet.

Vill inte åka hem. Men vill banne mig inte vara här heller.

Igår hade jag faktiskt en riktigt bra dag. Det var skönt och välbehövligt, eftersom jag har känt mig lite deprimerad på sistone. Dessutom drack jag hela TVÅ koppar GOTT kaffe, det kan ha en del med saken att göra.. Det är nämligen första gången jag druckit gott kaffe sedan jag kom hit. Jag har iofs undvikit kaffe helt och hållet fram tills jag kom till bergen. Här känns det som att jag vill ta till alla möjliga feelgood-knep som finns. Kaffe till exempel. Vilket iofs bara gör en ännu mer deprimerad när man får ÄCKLIGT kaffe. Men en enda bra kopp kan man leva på länge :) Och igår fick jag ju två!

Iallafall. Igår promenerade jag ner till Mussoorie på förmiddagen, och jag har hittat en genväg som är hälften så lång men dubbelt så brant, så det gick ju riktigt fort att ta sig ner iallafall! Jag letade rätt på det mest västerländska cafét jag kunde hitta, beställde en stor iskaffe (det var sjukt varmt ute) och sen satt jag där och pluggade. Och det var så skönt! De spelade västerländsk musik och kaffet var svindyrt, kändes precis som hemma. Jag blev till och med lämnad ifred i säkert en timme, sen kom det faktiskt fram en västerlänning (så weird) och frågade om han fick sätta sig vid mitt bord och prata lite. Vilket han såklart fick, men det är alltid lite konstigt med folk som kommer fram när man uppenbarligen är upptagen med nånting… hmm. Aja, han var ju trevlig iallafall, en finländare som för tillfället bor i England. Vi pratade i nån timme innan jag började hinta om att jag nog borde plugga vidare.. Vilket jag gjorde i typ tio minuter, sen gick jag ut på stan istället. Köpte nödvändiga saker – linsvätska, tidning, duschartiklar och ett fint armband. Sen gick jag upp på en restaurang och åt lunch; Paneer Butter Masala (paneer är indisk ost, som fetaost i konsistensen och smakar typ som mozzarella) med naanbröd och en lassi. Mm-mm-mm. Sen började jag promenera upp för berget igen, när jag kom till Landour Bazaar (som ligger typ halvvägs upp) satte jag mig på ännu ett västerländsk-liknande café för att inta iskaffe nr 2. Där spelade de Rihanna, och utsikten är helt fabulous. Efter en stund började det regna däremot, himlen var riktigt mörk och åskan dundrade ovanför. Då kände jag att det var dags att ta sig hemåt. Riktigt deprimerande att gå uppför berget i spöregn för övrigt.. Ville ladda min mobil med pengar på vägen men då blev det helt plötsligt strömavbrott så det gick ju inte. Gick in i en butik på vägen och köpte ett paraply iallafall, men då var jag redan ganska blöt. Tog min nya, branta genväg hem och trodde att jag skulle dö av utmattning. Alltså det är ju så jävla brant!! Helt sjukt! Det tog ju en evighet. Sen när jag kom hem så fanns det såklart ingen el här heller, och de har tydligen inget backup-system på det här guesthouset.. så allt var kolsvart. Och inget vatten. Hmmm. Elen (och vattnet) kom tillbaka efter nån timme, men jag var så trött så jag slocknade ganska tidigt. Nöjd över min dag iallafall!

Men pga av regnvädret igår så måste jag fortfarande ladda på min mobil, och jag hann aldrig gå förbi skräddaren för att öva på min hindi. Så det tänkte jag göra idag! Jag ska gå till kyrkan kl 11, sen äta lunch nånstans, och sen promenerar jag ner igen. Tror dock att jag bara går till Landour Bazaar idag, orkar nog inte ända ner till Mussoorie. Eller snarare så orkar jag inte ta mig upp igen.

Igår var jag iallafall väldigt duktig med min hindi om jag får säga det själv. I alla butiker pratade jag hindi, och bara engelska i undantagsfall. Men det är väldigt frustrerande, för jag vet precis hur jag ska säga en viss sak, men sen när jag väl ska säga det sådär spontant i en konversation så är det jättesvårt! Då får jag bara fram något halvdant, och det är jätteirriterande! Jag vet ju egentligen. Bgaahhh. Men man får faktiskt cred for trying.

Slutsatsen vi kan dra av den här upplevelsen är att jag alltså behöver, igen, slänga pengar på problemet för att trivas. Jahaaaaaa. Om jag får dricka dyrt kaffe och shoppa så går det ju uppenbarligen ingen nöd på mig. Jag är en material girl, så är det bara. Men jag måste fan chilla lite, för annars kommer jag inte ha nåt att göra när jag ska tillbringa en hel vecka i Delhi innan jag åker hem. Eller snarare så kommer jag inte ha RÅD att tillbringa en vecka i Delhi.

Här kommer senaste uppdateringen från bergen. I vanlig ordning har det inte hänt så mycket, så ni får ta del av vad som försiggår i mitt huvud istället.

Igår åt jag iofs middag med ett gäng elever från skolan, vilket var trevligt. Här uppe i Landour finns det inte så många ställen att välja på, alla hänger därför vid ett ställe som heter Char Dukan (Char=4, Dukan=Affär). Det är dit jag brukar gå för att använda internet, och OM nåt händer så är det  där det händer.  De fyra små affärerna är inte större än ett hål i väggen, men vi lyckades ändå klämma in åtta personer i en av dem.. det tyckte jag var imponerande. Alla affärer serverar i princip samma typ av mat; pizza, pannkaka, parathas, chowmein, toast… med mera. Jag åt en veggieburgare som vad god-ish.

Eleverna här är av blandade nationaliteter. Många är från USA, England, även Nya Zeeland, Italien.. och en kille från Danmark. Han tyckte det var kul att jag var från Sverige, för då kunde vi ju prata med varann på våra modersmål. Han blev nog både lite förvånad och besviken när jag förklarade att jag tyvärr inte förstår ett ord av danska.. haha. Apropå det, med tanke på att jag är enda svensk här så  är det inte ofta jag pratar svenska nuförtiden. Jag kommer på mig själv allt oftare med att tänka på engelska, och jag drömmer för det mesta på engelska.. Det känns häftigt och konstigt. Önskar att jag kunde drömma på hindi!

Det känns väldigt upp och ner med min hindi, ingen dag är lik den andra. Ibland känns det som att jag inte lär mig något alls och jag känner mig bara trög. Och när jag försöker prata så ger jag upp och byter till engelska istället, för då tar det iallafall inte tio minuter innan jag får fram det jag vill ha sagt. Andra dagar känner jag mig hur stolt som helst.. men tyvärr är trög-dagarna fler just nu. Jag pratade med rektorn igår, för jag har känt att jag inte får ut så mycket som jag skulle önska av mina lektioner. Han lyssnade, men förklarade även att nu är jag så pass duktig att jag måste använda mig av hindi i vardagen för att utvecklas vidare. Dvs jag måste börja prata mer med folk. Det är jättesvårt och jättejobbigt och jätteläskigt (vad ska vi prata om för det första?! Jag är svensk, jag konverserar inte med främlingar bara sådär!). Ja, jag vet att jag antagligen skulle kunna ta mig fram enbart på min hindi vid det här laget. Jag gör misstag hela tiden, men jag lyckas ändå göra mig förstådd. Men det är så himla svårt! Det tar sån tid att få fram det jag vill säga, och jag vill inte göra fel och jag vill inte känna mig dum. Men jag vet att jag MÅSTE. Åh. Jag har verkligen en helt ny respekt och förståelse för invandrare som kommer till Sverige och lär sig svenska. Det är fan inte enkelt.

Från och med nästa vecka kommer jag nog att börja ta extra undervisning utanför lektionstid för att få ännu mer konversationsträning. Det finns ganska många som erbjuder hjälp till ungefär halva priset av vad det kostar att ta lektioner på skolan. Jag lägger iofs redan 3000 spänn (ja, SEK, inte INR tyvärr!)  per månad på mina lektioner, vilket känns drygt.. Men jag vill inte ta bort några lektioner heller, det är ändå bara 3h/dag. Boendet kostar nästan dubbelt så mycket (ja, jag sa ju att det var dyrt här!), blääää…. Men det blir ganska sunkigt om man väljer något billigare alternativ, så det tänker jag inte göra. Men det är f**ked up att studenter ska behöva lägga ut så mycket pengar. I Varanasi betalade jag för övrigt mindre hyra för en hel månad än vad jag gör för en vecka här… japp!

Anyway, tillbaka till språket. Det jag vet att jag borde göra (och ska försöka våga) är att lägga min engelska på hyllan. Det känns lite som att kasta sig utför ett stup utan fallskärm. Med den fina skillnaden att jag förhoppningsvis inte kommer att dö i processen.