Jag måste komma med en fundering här. Jag antar att ni har hört om mannen som fick indragen a-kassa för att han inte ville ta en kvinnlig vd i hand på en intervju för en praktikplats. Nu har Arbetsförmedlingen blivit dömd att betala 60.000 kr i skadestånd för diskriminering av mannen.
Det här fallet kom ju så lägligt, med tanke på kursen i religions- och samvetsfrihet som jag läser nu. Tycker det är galet intressant, vilket nog är en av anledningarna till att jag har gett den här situationen lite extra uppmärksamhet. Av de bloggarna jag regelbundet läser är det väldigt många som upprörs av domen, de anser att mannen gjorde fel i att inte ta kvinnan i hand. Vad tycker ni?
Jag måste säga att jag tycker att domen är helt rätt. Varför ska man tvingas att ta i hand egentligen? Är det inte ganska fånigt att känna sig förolämpad över en sådan sak? Jag förstår att man kan se situationen som kvinnoförnedrande, att han nedvärderade henne genom att inte ta i hand. Men det behöver inte vara så, och jag tycker att det är lite lustigt att vinkla situationen till att kvinnan kränks när det är han som förväntas “anpassa” sig till svensk kultur och här ska man minsann ta i hand och hör sen. Enligt mannen hade han hälsat på henne genom att föra ihop händerna och nicka, ett sätt som används i många länder istället för att ta i hand. Han påstår att han inte hade uppträtt otrevligt, utan kort och gott förklarat sin situation.
“Men man får faktiskt anpassa sig när man kommer till ett annat land!” Tro mig, han har nog fått anpassa sig. Han har nog fått känna sig både vilsen, ovälkommen och fel. Jag skulle inte vilja vara i hans situation. Jag är för att man ska ta seden dit man kommer i många frågor, men är handskakning så heligt för oss att vi ska känna oss kränkta när vi möter någon med en annan religiös övertygelse? Kan vi inte vara vänliga mot varann och mötas i mitten? Jag menar inte att vi ska ge upp alla våra svenska traditioner, men bara för att vi välkomnar något annat betyder det inte att vi förlorar det som är vårt. Världen krymper, kulturer blandas med varandra och det finns inget vi kan göra för att hindra det! Istället för att hålla stenhårt precis allt kanske vi har mer i utbyte av att öppna oss mot varandra och mötas i våra olikheter. Det finns ju så mycket vi kan lära av varandra, let’s embrace it for God’s sake istället för att vara så förbannat envisa. Where is the love?
Och det var bara det jag ville säga.
